nytt

2004-01-10 - Resedagbok från Thailand 2004

Nr 1 Bangkok i full fart...
Nu har vi kommit fram till Bangkok. Vi mår bra här i värmen. Har hunnit kika på en massa tempel redan.
Imorgon skall vi bege oss till Kanchanaburi där vi skall besöka ett ställe som kallas för Erawan.
Massa underbara vattenfall som bildar djungelpooler som man kan bada i. Vi kommer även att försöka besöka bron över Floden Kwai. Bangkok är inte så varmt som vi trodde att det skulle vara. Det är mycket avgaser men rent på gatorna. Vi har provåkt vår första tuk-tuk, som är en trehjulig liten mopedtaxi som kör som tusan.
Har hunnit se massor på så kort tid... vi trivs här.
När vi kom fram till passkontrollen på flygplatsen i Bangkok hände en annorlunda grej. Vi blev omkring fösta av olika vakter för att ställa oss i rätt kö när plötsligt en av vakterna tog tag i Niclas arm och med ett stadigt tag om armen förde bort honom med bestämda steg. Då trodde vi att nu är det kört! Men han leder oss till en helt tom passkontroll och sätter sig där själv och beordrar Niclas att sitta ner och vänta lite längre bort. Han tar våra pass och stämplar som en galning.
Vi trodde att nu är det bara att vända och åka hem igen, istället fick vi en helt egen kö för oss själva och passkontrollen gick på en minut. :)
Vi skriver snart igen...

Nr 2 Närkontakt med tigrar
Just nu är vi i Kanchanaburi och här är det precis tvärtom mot Bangkok. Lugnt och stilla utan att vara öde för den delen.
Alla är jättetrevliga och tar hänsyn till varandra och oss. Vi var till Wat Pa Luang, tigertemplet.
Det är ett tempel där munkar tar hand om tigrar som har farit illa tidigare, en del påstås ha varit sällskapsdjur åt rika människor. Vi gick ner i något som kan liknas vid Dalhalla, ett stenbrott, där nere låg tigrarna och munkarna stod bredvid med käppar för att ingripa om något skulle hända, fast man kan ju undra om en käpp räckt mot en tiger? Vi fick en och en gå fram till tigrarna och klappa dom. Therese avstod för hon tyckte att hon kände för stor respekt för ett så stort djur. Det var ungefär som att klappa en ordentligt stor stark hund för man kände musklerna. Den var dock ganska strävhårig. Tillsammans med den fysiska känslan kom den psykiska som var desto storslagnare, att röra vid en tiger som dessutom skulle kunna äta upp en om han ville.
Helt plötsligt är det en munk som skriker att vi ska gå bort och kliva åt sidan för han måste gå iväg med en tiger som börjar bli grinig. Alla skyndade sig iväg med hjärtat i halsgropen. Inom oss såg vi hur munken blev uppäten och en efter en av oss turister blev slarvsylta. Fast det gick bra och alla gick därifrån med alla lemmar i behåll.
På samma ställe fanns det även tigerbebisar tio månader gamla fast dom var ju inte små. Dom fick vi mata.
I närheten av tigerungarna så fanns det vildsvin som var helt galna och skrek som bara den, det vankades nämligen mat. Tillsammans med dom strövade kor, gaseller, påfåglar och höns. Idag tar vi det lugnt eftersom vara magar inte mår hundra procent bra, för mycket sol direkt kanske plus en väldigt stark soppa i Bangkok. Imorgon ska vi på en till utflykt till Erawan.

Nr 3 Från hetsen i söder till lugnet i norr...
Just nu befinner vi oss i norra Thailand.
Vi är i Chiang Rai. Innan vi kom hit var vi med om en massa spännande saker. Till att börja med besökte vi Erawan som är ett område med ett sjudelat vattenfall, där man kan bada i djungelpooler och se på storslagen natur. Runt om oss hoppade det omkring små apor som tiggde mat. I poolerna fanns det fiskar som försökte hitta mat på en, till ingen lycka dock. :)
Vi lyckades inte nå sjunde steget av fallet. Vi gav upp mellan 5 och sex. Terrängen var så svårframkomlig att endast den mest strapatsrike skulle kunna ta sig upp där. Stora stenbumlingar tillsammans med jättelika trädrötter gjorde det hela lite svårare än man tänkt sig att ta sig upp. Det var en stigning på långt över 1000 meter från steg ett upp till dit vi gick. Helt underbar natur och riktigt svalt och skönt att bada i vattnet var det. Flera gånger under vår vandring träffade vi på Thailändare som sa ett ord till oss som skulle kunna liknas vid ordet "käng"... Förklaringen fick vi sedan vid lunch då guiden talade om att det betydde ungefär "duktig"... hon förklarade att dom tyckte att Niclas gjorde det bra som tog sig upp trots sitt handikapp. På lunchen sa hon åt oss att inte äta kyckling. Så nu lever vi på grönsaker och ris mest. En av pojkarna som dött kom ifrån det stället vi var i innan Chiang Rai. I Bangkok verkar viruset vara i full fart.
Vi gick in på Kentucky Fried Chicken, men vände snart och gick ut igen eftersom det var bara en thai som satt och åt där, då får man tänka på att restaurangen var väldigt stor också.
Efter vattenfallet och lunchen åkte vi till Crasae Cave, där fångarna som byggde dödens järnväg hade grottan som sjukhus. Vi fick se originalspåren som fångarna byggt. Hemskt att tänka sig allt som dom fick stå ut med. Sen fick vi ta tåget och åka en bit på dödens järnväg och nästa stopp var bron över floden Kwai. Tågresan var en väldigt skakande upplevelse... men kanske inte så som ni tror. Utan hela vagnen hoppade, skakade och for åt alla håll. Dessutom var hela tåget fullt av skrikande skolbarn.
Härligt att få se lite av landsbygden dock.
När vi kom fram till bron blev vi lite besvikna eftersom hela området var fullsmockat av stolta japaner som minsann poserade framför den stora bomben och bron. Helt omöjligt att se bron för alla folk! Vi fick dock åka över den med tåget.
Som sagt, vi är i Chiang Rai nu. Vi tog oss hit genom att flyga inrikesflyg. Det var en annorlunda upplevelse med. Resan tog en timme och under den tiden fick vi mat också. Snacka om bra service. Friterade räkor med annanassallad och efterrätt... det var knappt så man hann upp i luften förens man skulle ner igen, och på den tiden hann dom servera mat också. Så har ni inte flugit med Thai, prova dom någon gång. Några av Thailändarna tog med sig sin mat i en doggy bag.
Chiang Rai är en vanlig liten stad. Vi bor på ett jättefint men billigt guesthouse. Vi betalar bara 150 Bath, 30 SKR per natt. Man skriver upp allting i ett block och betalar nar man checkar ut, även maten. Huset är byggt helt i Teak trä och har typisk nordthailändsk stil med träsnideri över allt på utsidan. Sk. Lanna-style. Vi trivs som bara den. Ska nog ut på nästa äventyr imorgon igen. Men först måste Niclas ut och skaffa nya skor och byxor för dom förra slet han ut totalt under Erawan-trekken.

Nr 4 Gyllene trianglar och porrpudlar...
Här i norr steker solen ganska bra. Igår var vi ut på en utflykt som varade hela dagen. Vi åkte klockan 9 på morgonen och kom hem igen 6 på kvällen. Vi fick en privat chaufför som hette Eddie och såg ut som Jackie Chan. Han var jättetrevlig och pratade hela tiden så gott han kunde på sin knaggliga engelska. Vi besökte en Karen och Akha by. Det är en by med bergsfolk som lever uppe i dom svårtillgängliga trakterna nära Burma. Karen är mest känd för att den förgrening av stammen som kallas för Padaung har stora ringar runt halsen så att den blir utsträckt. Dom kallas även giraffkvinnorna. Det är bara kvinnorna som har ringar... även på armarna och benen. Många av bergsfolken är flyktingar och dom har usel levnadsstandard och tvingas sälja souvenirer och tigga för att överleva. Karenkvinnorna var trevligare än Akha. Akha tiggde som bara den, fast dom redan fått pengar.
Sedan åkte vi till Mae Sai som är Thailands nordligaste punkt. Staden delades av en flod och på andra sidan ligger Myanmar (Burma), ungefär som Haparanda och Torneå. Sedan for vi till Gyllene Triangeln. Det är ungefär som Treriksröset. Burma, Thailand och Laos är synliga för blotta ögat med Mekongfloden och en till flod som gränser mellan landen.
Det är jättevacker natur här uppe i norr... och mycket trevligare luft. Chiang Rai är mest känt för all prostitution och 70 procent av dom prostituerade har HIV. Hittills har vi sluppit se sån aktivitet...

På stället där vi fortfarande bor springer det omkring tre stycken pudlar som numera går under benämningen Porrpudlarna. Detta eftersom dom två hanarna försöker att para sig med den vita honan sa fort det går. Dessutom håller dom oss vakna tidigt om mornarna.
Ingen av dom som bor här uppe i Chiang Rai verkar oroliga för fågelinfluensan. Men vi håller oss ändå ifrån att äta kyckling och ägg. Dessutom verkar det som om smittan kommer från fåglarna och om man tar i dom osv.
Vår granne som sitter intill oss för tillfället och skriver har sån hemsk andedräkt åt vi återkommer snart igen med ett till mail, troligtvis från Chiang Mai dit vi kommer att åka imorgon.

Nr 5 Chiang Mai, rosen i norr...
Vi har inte hört av oss på ett par dagar nu för vi har tagit det lugnt men även varit på lite äventyr. För er som inte vet det kommer vi hem den 18 mars om inget oanat inträffar.

Just nu är vi i Chiang Mai som är Thailands näst största stad och den ligger i norr, fast söder om Chiang Rai. Anledningen till att vi är här och så länge är den stundade blomsterfestivalen. Nu är det dagen före och förberedelserna är i full gång. Vi åker imorgon lördag med nattåg mot Bangkok för vidare färd mot Koh Samet och blått hav, vajande palmer och härlig varm sand. Då har vi varit i Chiang Mai i sex nätter. När vi kom till Chiang Mai så vart Therese ganska omgående bunden till porslinsguden. Det var inte allt för illa men tillräckligt för att vilja vara hemma två dar. Hjälpen heter massor med vatten och dom dunder görande pillren Po Chai Pills som man kan köpa i Kinesiska apotek. Vi hade dock en laddning med oss hemifrån som vi fick av Niclas mormor och morfar. Verkligen TACK för pillren. Dom hjälper så nu har vi köpt på oss en massa fler. Po Chai Pills består av massor av små piller som sväljs med vatten och som ligger i en jättegullig ask. Sådana ska ni köpa.
Chiang Mai kallas tydligen för rosen i norr. Våra äventyr hittills i Chiang Mai har bestått av ett besök på Zoo som var lite av en besvikelse för parken var delvis stängd på grund av fågelinfluensan och dels så hade alla träden tappat sina löv eftersom det inte har regnat på ett tag. Höjdpunkten var dock pandahuset där man kunde se två pandor leka och stoja men framförallt äta en massa.
Dessutom var parken ett himla upp och ner hela tiden så det var ett rejält work-out pass.
Vårt andra äventyr har varit en halvdagsutflykt till dels en orkidéfarm och en fjärilsfarm och ett besök vid ett elephant workingcamp. Orkidéerna och fjärilarna var inte så himla märkvärdiga då dom flesta fjärilar var döda och gjorda till smycken. Fjärilar fanns men hade nog varit kuligare om dom levat.
Elefanterna var dock roliga att se. Dom hade 74 elefanter i diverse storlekar och utföranden. Showen bestod först i att man fick se dom bada med sina skötare, så kallade Mahouter. Sedan var den stora showen då dom gick parad, spelade fotboll, målade tavlor och spelade munspel, det var annorlunda att se fast väldigt uppgjort, nog svårt att få se något vekligt genuint här. Man fick dessutom mata och klappa dom. Jag (Niclas) skulle mata en elefant med en banan då den helt plötsligt tar snabeln och snor hela klasen jag hade i den andra handen. Det hade man ju kunnat lista ut om man tänkt efter lite. Just nu ska vi bege oss till en av Chiang Mai’ s swimmingpooler och bada då staden ligger inne i landet.
Hör av oss när vi har ngt nytt att förtälja.

Nr 6 Koh Samet, lugnt och skönt i solen
Just nu sitter vi på Koh Samet.
Här är jättevarmt och vår solbränna börjar ta sig. Just nu ser vi ut som två grisar.
Internet här är svindyrt. Vi mår i alla fall bra, med vissa problem med magen (Therese) men för det mesta sitter vi och slappar under ett parasoll på stranden, som är en av Thailands vitaste. Badar och har det bra.
Sol, palmer, turkost vatten, livet är underbart! :) Nästa anhalt blir Kambodja, vi beger oss dit i början på nästa vecka.
Har inte sett så mycket elände har nere ännu, men vi tror det kommer när vi passerat gränsen till nästa land. Niclas fick tag i sina nya skor på en nattmarknad till sist. 45or var svårt att hitta skall ni tro.

Nr 7 Ändrad resrutt... Siam Reap blev Langkawi
Senast vi skrev var vi och badade på Ko Samet. I söndags begav vi oss mot Bangkok och tog flyget till Hat Yai, det var ju egentligen meningen att vi skulle till Kambodja men vi drog till Malaysia i stället för det passade bättre i var resrutt och vi har nu fixat vår "visa-run".
Befinner oss på en ö utanför malaysiska fastlandet som heter Langkawi. Imorgon kommer vi att besöka Underwaterworld som är ett undervattensland där man förmodligen kommer få en härlig upplevelse, skriver mer sen vad vi tyckte om den. Vi bor just nu så nära stranden det bara går. Boendet är lite dyrare än det vi hade räknat med i vår budget, men eftersom vi kommer att stanna här i två nätter så är det ok ändå. Håller budget bra hittills trots två flygningar.
Naturen här på Langkawi är väldigt vacker, grönt och frodigt med skogsklädda öar i små vikar. Vi skall försöka hinna med ett dopp också innan vi far här ifrån för att fortsätta utforska den södra delen av Thailand när vi återvänder om några dagar.
Hat Yai var en väldigt stor stad med massor av butiker... ganska lätt att hitta i stan. Fast vi bara befann oss där en kort stund så kände vi oss som hemma där nästan på en gång. Det är en softare livsstil mer söderut tycker vi. Dessutom är det mycket varmare här, sa vi är glada att vi tog den norra delen före den här.
Kambodja och Ankor Wat får bli en annan resa.
Nu vill vi bara njuta av solen och stränderna innan det är dags att komma hem till kylan igen.

Nr 8 En excentrisk kapten och uppretade eremitkrabbor...
Malaysia och Langkawi är ett äventyr fast i mindre skala. Stranden är lång och kantad av palmer här och där, men under sanden döljer sig stora stenar och vassa snäckskal. Förförda av det svalkande havet försökte vi bege oss ner till vattnet för att ta ett dopp. Lättare sagt än gjort. Vi upptäckte nämligen att det var väldiga undervattensströmmar här och man sögs ut i vattnet vare sig man ville eller inte. Tog en promenad på jakt efter vackra snäckskal och hittade ett gäng eremitkrabbor som Niclas kastade sand på. Synden straffar sig själv och en feg Niclas blev jagad av ett gäng uppretade krabbor.

Underwaterworld var mycket välskott. Stora tankar med haj, clownfiskar, sjöhästar, anemoner och en massa andra vackra sjöinnevånare fanns att beskåda. Dock ingen undervattenstunnel som ledde ut i havet, utan en mindre variant inne i själva byggnaden där man kunde se blåa hajar.
När vi var på flygplatsen i Bangkok senast hittade vi en tidning där det stod att pandahuset i Chiang Mai var stängt och att pandorna nu isolerats i rädsla för bird-flu. Vi lyckas hela tiden vara ett steg före...

Igår kväll gick vi ut och åt på en restaurang här i närheten som hade Malaysisk, Thai och kinesisk mat. En synnerligen exalterad man som kallade sig själv för "kapten" hjälpte oss att välja mellan massor av olika maträtter. En hel djungel att ta sig genom skulle man kunna säga innan man fick det man ville ha. Small, medium, spicy eller not spicy? Valen var många, men till sist fick vi in 200 gram BBQ räkor. En utmaning kan man lugnt säga eftersom räkorna serverades på pinnar med skalen på. Niclas tog sig an räkorna medan jag bestämde mig för att äta något mer enkelt som bara var att stoppa i munnen utan krångel. Det blev friterad bläckfisk för min del. Jättegott!
Vi tycker att Malaysia är mycket dyrare på allt än Thailand. Fast servicen är mycket bättre här, tack vare att dom pratar mycket bättre engelska här än i många delar av Thailand.
Nästa anhalt på var resa blir till Ko Lipe... tillbaka till Thailand imorgon igen. Där kommer inte att finnas något Internet, så om det bli tyst från oss i några dagar så vet ni varför.

Nr 9 Ko Lipe i ett snäckskal...
Just nu befinner vi oss på en Ö ute i Andamanhavet som kallas för Ko Lipe.
Vit sandstrand som känns som sammet under fötterna, bor i en liten bambu bungalow och har ett siktdjup på flera meter i det turkosa havet. Koraller, fiskar, snäckskal och glada människor runt om oss.
Sitter på svindyrt Internet just nu. Det stod i guideboken att Internet inte fanns här ute, men det har ploppat upp över allt på senaste året verkar det som.
På kvällen sitter vi direkt på stranden och äter middag nära havet... och kramar sand mellan tårna.
Känns som om man aldrig vill lämna det här stället.
I en bungalow lite längre bort bor Jimmy, en amerikan som varit har i 32 år. När Vietnamkriget slutade åkte han inte hem utan stannade kvar... nu driver han en diversehandel på verandan till sin bungalow. Den är inte stor, men den har verkligen allt. Han däremot är ganska stor. Äter mest hela tiden. I bland kan man se honom i havet med en skål mat i ena handen och en Singha (Öl) i den andra. Mycket trevlig man som tog oss med på sjözigenarefotboll en dag. Han gifte sig med sin Ohn, en thailändsk kvinna, förra året. Mycket söt tjej.
När vi inte orkar bada mer brukar vi sitta på var veranda och titta på alla Chao lee barn som gräver gropar i sanden, stoppar ner ett ljus i den och sedan sätter sig på gropen!? Mycket underhållande. :) Bungalowen står direkt på stranden, ca 5-10 meter från havet.
Nästa anhalt är Ko Lanta...

Nr 10 Hårdhudade turister i närkontakt med råttor och dog-fight
Mycket har hänt på kort tid. Vår vistelse på Ko Lipe tog slut snabbt när Niclas hastigt men inte så lustigt klev på något vasst och var tvungen att åka in till fastlandet för att besöka en doktor.
Ni behöver inte oroa er, han mår bra och fick såret rengjort och fick en penicillinkur på 5 dagar med sig. Såret såg värre ut än det var. Bara yttersta skinnet på stortån som blev bortfläkt. Inte mycket blod alls kom... nu får han odla skinn på tån i en vecka och hoppa över bad i några dagar. Men dess bättre kan han i alla fall ligga på stranden och snygga till solbrännan. :) Vi åkte med färjan till en stad som kallas Satun, där fanns sjukhuset. Vi stannade där i en natt på ett mycket skabbigt guesthouse som kostade 140 Bath per natt. Ca 28 svenska kronor... Luktade mycket illa från thai-toan som vi drogs med. Men det överlevde vi också.

I Bungalowen som vi bodde i på Ko Lipe upptäckte vi att vår myggspiral som vi hade inomhus helt plötsligt börjat röra på sig. Ingen av oss hade flyttat på den! På kvällen fick vi förklaringen till vad det var som flyttat den flera gånger. Två jätteråttor slogs uppe i taket. Rakt ovanför huvudena där vi sov. Vi gick till nästa resort för att skaffa en ny bungalow, då hamnade vi mitt i världens dog-fight. Hundar som attackerade varandra från alla håll. Och vi stod mitt i alltihopa... livrädda förståss! Klarade oss dock helskinnade som tur var.
Dagen efter när vi bytt bungalow trampade Niclas på glas eller vad det nu var. Nu har vi försett honom med ett par bra sandaler. Vi hittade en av råttorna simmandes i en stor vattentank bredvid toaletten på morgonen... den simmade för fullt för att inte drunkna. Vi kunde inte lämna den där så vi fiskade upp den med en sopkvast och satte ner den på golvet... råttan sprang iväg med ett skrik utan dess like. Börjar vi bli för inspirerade av Buddhismen tro, nu när vi börjat rädda råttor? ;)
Imorgon skall vi utforska Hat Yai som vi är i just nu... köpa lite billiga kläder och ta det lugnt.
Dagen efter kanske vi beger oss till Trang eller Ko Lanta för att slappa vidare på någon trevlig strand. Vi funderar även på att leta upp något Mangroveträsk som man kan åka på utflykt till.

Nr 10.5 Ps...
Vi glömde berätta vad det kostade på sjukhuset, undersökning ett kit med bomull kompresser pincett.
Penicillin kur för fem dagar och sårtvättsvätska. Allt detta kostade 129 Bath vilket är ungefär 26 SEK, alltså
inte så dyrt. :) Dom var duktig på engelska och tog hand om mig på ett bra vis. Nar jag klev ur taxin ville dom att jag skulle åka rullstol in, :) Trots att det bara var ett litet sår fast det såg otäckt ut. Dom var noggranna och det var god hygien.
/Niclas

Nr 11 Soft stämning på Ko Lanta...
Vi har nu kommit till Ko Lanta. Vi kom från en ö som heter Ko Hai (Ko Ngai) den lämnade vi efter bara en natt eftersom den största anledningen var ormar som hälsade på från djungeln som ligger alldeles intill där man bor. Vi sov med lampan på den natten eftersom grannbungalowen hade haft påhälsning av en grön orm inne på kudden kvällen innan. Mycket vacker ö med helt underbart turkost vatten, men lite för mycket närkontakt med öns djur. :)
Någon hade hittat en Varan som sprang omkring i närheten av resorten också... en riktig Robinson ö med andra ord.

På stranden spelas just nu reggaemusik på hög volym, stämningen här är lugn och skön. Vi bor på en strand som heter Hat Klong Dao. Passade på att bo lite bättre nu eftersom vi sparat så mycket på billigare boenden sen tidigare. Från färjan såg vi två jättelika mangroveträsk... vi åkte mitt emellan dom. Tänkte eventuellt åka på utflykt dit någon dag om vi hittar någon bra. Vi blir nog här ett tag nu innan vi åker uppåt till Hua Hin för att träffa Niclas föräldrar och syster.
Svettiga hälsningar från Therese och Niclas åter i civilisationen.

Nr 12 Fnaskexpressen Trang - Hua Hin - Bangkok
Har tagit oss uppåt i landet, närmare bestämt till Hua Hin som ligger tre timmar från Bangkok. Vi kom hit i fredags men åkte vidare till Cha Am för att kolla vad det var för ett ställe. I Cha Am som ligger ca 30 minuter från Hua Hin stannade vi i två dagar. Under dessa två dagar upplevde vi något mycket speciellt. Det kändes som om hela helglediga Bangklok hade kommit till Cha Am. Massor av folk som låg i vattnet och flöt på diverse ringar, bananbåtar och jetskis. När dom inte låg i vattnet satt dom under ett tak av parasoller och åt en massa mat. Thailändarna är nämligen livrädd för att få sol på sig... att vara vacker är lika med att vara vit här. Det finns t o m speciella produkter för att bleka skinnet a la Michael Jackson stil. Vi åkte från Ko Lanta med minibuss till Trang. Den resan var den värsta vi gjort hittills... chauffören körde 120 i kurvorna och körde i kapp med en annan minibuss i två timmar. Han körde 120 där andra minibussar max körde 80. Resan tog en timme kortare än beräknat eftersom chauffören hade eld i baken.
Hoppade på nattåget till Hua Hin. Resan skulle ta 12 timmar. Efter två timmar hoppar Fnaskexpressen ombord. Två totalspacklade äldre kvinnor med en stor beauty-box och en populärtidning med det senaste thaimodet som enda bagage. Vem behöver något annat med sig under resan som för dom skulle ta 16 timmar?!
Vi hamnade mer eller mindre i något slags irritationsläge med dom därför att dom envisades med att ha båda fönstren neddragna plus en fläkt på fullt drag. En aningen stelnackad och arg klev vi av tåget efter att ha planerat diverse elaka sätt att hämnas på. Bland annat att stjäla en av kvinnornas skor vars smeknamn snabbt blev "paddan". Den andra fick gå under namnet "Tutt-Lisa", p g a hennes djupa urringning. Vi roade oss med att se på nar Tutt-Lisas frisyr blev förstörd gång på gång nar vi mötte ett annat tåg. Vinddraget totalförstörde hennes välkammade hår på några sekunder och hon var nästan manisk med att kamma det platt igen. När hon själv inte kunde kamma, tog hon hjälp av kompisen.
När vi kom fram till Hua Hin klockan två på natten fanns inget boende att finna. Vi åkte runt med en tuk-tuk ett bra tag tills vi fann ett bra boende till sist för 800 B per natt. (160 KR) Dock en stenhård säng att brottas med natten igenom.
Morgonen där på begav vi oss som sagt till Cha Am... och nu är vi tillbaka i stan igen och shoppar souvenirer. När vi var i Ko Lanta passade vi på att rida elefant i en timme. Det var väldigt högt upp man satt... dessutom satt vi i en korg där det fanns väldigt lite att hålla i sig i. Vi hade dock inte ätit någon nudelsoppa innan. ;) Så vi behövde inte springa ut i skogen...
Dagen efter hade vi träningsvärk i rygg, armar och ben.
Just nu är det ganska blåsigt här i Hua Hin. Det märks att det går mot ett annat klimat. Monsunen kommer snart. Med det innebär det mer värme. Vi får se om vi hinner bada och sola lite till innan vi åker hem. Just nu ligger stranden under vatten för vågorna är så hög. Fast vädret har en tendens att vända snabbt här.
Det var det för den har gången...

Nr 13 Monkey business i Hua Hin!
Nu är vi inne på resans sista dag och vi befinner oss fortfarande i Hua Hin. Har träffat Niclas mamma, pappa och syster här ett par dagar. Vi åkte bland annat och såg Khao Luang Cave. Det var en spännande upplevelse... en grotta med 289 Buddha figurer och ett jättelikt hål i taket som släppte in solsken och bildade Rembrandtstrålar i massor. Vackert att se och mycket uppskattat att ta foton på. Vi var även ner till stranden för att kika på den årliga drakfestivalen som ägde rum under två dagar. Mycket passande väder för ändamålet. Blåsigt som atttan.
Niclas familj tyckte att det var varmt här, men vi tycker att det är fruktansvärt varmt här för tillfället. Jag tror att vi har börjat känna av väderomslaget, att tiden går mot monsunen, för luften känns hetare och kvavare numera. T o m Thailändarna svettas nu. Snart kommer regnperioden och värmen blir hetare än nu. Mycket hetare!
Vi måste berätta om en rolig sak som hände för någon dag sedan. Nar vi låg och solade på piren så kom det en jättestor apa springandes på räcket. Den satte sig helt lugnt ner och började att plocka loppor. Den var stor som en tioåring. Det var en hanne som bodde under piren och hoppade mellan dom olika ställena helt obrydd. Mitt inne i Hua Hin stad! Jag, Therese, hann ta ett kort på apan innan den kilade vidare in under nästa pir för att sova middag.
Nu på sista tiden har vi käkat mer och mer gatuståndsmat. Vi har hittat en favorit som kallas för "Sajgro". Det är thai-korvar skulle man kunna säga. Kött tillsammans med ris och nudlar inuti ett slags korvskinn som man grillar över öppen eld. Det äter vi tillsammans med grillad majskorv doppad i salt och som dryck har vi Coca-cola som serveras i plastpåse med sugrör till.

Har gjort det till en traditi on mer eller mindre att ta långa promenader här nere... I förrgår gick vi tre kilometer enbart för att köpa Sajgro. Fast vi hittade inga så det fick bli grillspett istället.
Vi trivs att resa ihop och har redan börjat planera för nästa resa. Det lutar åt Afrika nästa gång.
Resan har gått bra och inga större missöden har inträffat. Ingen rånad, ingen dödssjuk. Lite trassel med magen och med vissa skärsår dock, men inget som satt stopp för våra bravader. Nu väntar en tre timmar lång taxiresa upp till Don Muang Airport i Bangkok, 25 mil ifrån Hua Hin, innan vi kommer att borda planet klockan 1.30 inatt. Ser fram emot en Yatzy turnering på flygplatsen för att fördriva dom sista timmarna i Thailand... Hoppas vi inte fryser ihjäl när vi kommer hem bara. Våren är i antagande och snön smälter där hemma har vi hört. Ser fram emot sommaren nu.
Snipp snapp snut... så var äventyret slut... för den har gången. ;)
/Therese och Niclas

2002-10-12 - Kavala i Grekland

Den bysantinska slottsruinen och akvedukten

Det är tidigt på morgonen, vi står i en korsning och väntar på den buss som skall ta oss från den lilla grekiska byn Limenaria till Skala Prinos där färjan går vidare upp till fastlandet. Vi skall närmare bestämt till Kavala eller Neapolis som staden hette för många hundra år sedan. Här skall vi gå på söndagsmarknad och besöka den bysantinska slottsruinen.

Bussen dyker upp ungefär den tid som väntat. Vi lyckas ta oss ända fram till Kavala utan problem.
Här är det som sagt söndagsmarknad. Efter en välbehövlig brunch utforskar vi Kavalas marknad och upptäcker massor av stånd där man säljer kläder, skor, kasettband med grekisk populärmusik, frukt och grönsaker i massor. Vi letar efter något grekiskt bland stånden. Något mer genuint. Kanske kan man hitta keramik här? Efter några minuter kommer vi till en gammal man som ler mot oss med en mun där tänderna fallit ur. Han skriver priset på en matta på en kartongbit. Framför oss har vi en matta som är närmare två meter lång. Efter en snabb omräkning från Euro kan vi konstatera att mattan kostar endast 150:-.
Vi slår till, det blir en perfekt souvenir från Kavala och Grekland.

Efter marknaden som stänger klockan halv två på dagen p g a siestan, är det dags att bege sig upp på berget intill staden. Upp till Castro. Där på toppen ligger en ruin av ett gammalt bysantinskt slott. På vägen upp till toppen av berget går man genom den gamla delen av staden. Här kan man se en del hus efter den egyptiske kejsaren Mehmet Ali, som var grundaren av den sista egyptiska dynastin. Man kan bl a se huset där han bodde under sin tid i Grekland. Dom flesta byggnader är stängda för restaurering så vi får nöja oss med att kika in genom en springa i dörren och fantisera oss till vad som döljer sig där inne.

Vi fortsätter att gå längst den steniga gatan. Solen steker. Vi börjar bli lite törstiga. Som tur är behöver vi inte vänta länge förrän vi kan köpa flaskor med vatten och släcka törsten med. Där uppe i slottsruinen har man slagit upp en liten kiosk man kan köpa välbehövliga törstsläckare i.

Man kan snabbt se att ruinen är ganska stor. Väl bevarad skulle jag vilja säga efter jordbävningar och olika krigsslag. Vi kan utforska stället i lugn och ro eftersom det inte är fullsatt med turister här den här tiden på dagen. En gammal cistern en fängelsehåla och ett matförråd finns att beskåda. Och inte att förglömma, den stora akvedukten som skär genom Kavala stad som en vacker ringlande orm. Där framför ögonen ser jag en jättelik akvedukt som lyckats hålla sig hel genom alla dessa tidsepoker. Jag är helt förundrad över dess storlek. Vilket imponerande byggnadsverk tänker jag för mig själv, medan jag fotograferar för fullt uppifrån den höga slottsmuren. Det är första gången jag ser en riktig akvedukt från den här tidsepoken. Man tror att akvedukten byggdes någon gång mellan 1521-1566 och upprättades av Suleiman den store.

Efter en tids utforskande drar vi oss tillbaka in i skuggan där vi småpratar lite, njuter av utsikten och det kalla vattnet. Vi smälter intrycken, kelar lite med några tillsynes ganska slöa och törstiga kattungar och börjar sedan nedklättringen tillbaka ner till Kavala stad.

Dagen har gått fort, och det är snart dags att ta färjan tillbaka till Skala Prinos och därifrån bussen tillbaka till Limenaria by. Tillbaka till dom små tavernorna, sandstranden och dom trevliga grekiska servitörerna…

1998-04-26 - Archángelos

I dag bär det av till Archángelos, som betyder ärkeängeln på grekiska, Rhodos största by 32 km utanför Rhodos stad. Vi tar bussen dit och efter ungefär 45 minuter hoppar vi av vid vad som kallas busshållplatsen. För mig ser det mer ut som om vi blivit avsläppt på en dammig grusväg i utkanten av byn, och vi blir tvungna att gå till fots en stund. Snart ser vi ett par små tavernor, en och annan livsmedelsbutik, ett bageri och en bokhandel. Inga direkta spår av turismen. Byborna följer oss spänt med deras nyfikna blickar, när vi går in på en av tavernorna för att få i oss något att äta. Det är en ganska liten och hemtrevlig restaurang. Vitmålade väggar, något blomsterarrangemang som tyder på att det måste vara ett ganska nyöppnat ställe.
Vi blir nästan med det samma omhändertagna och visad till ett bord av en 30-årig kvinna som ger oss menyn. Det märks att hon är nervös och fumlar med besticken, medan jag och min vän Åse försöker att välja någon lämplig maträtt. I menyn finns allt från souvláki, pita gyros och omelett till vanlig hemmagjord pizza. Vi beslutar oss för att ta en varsin pizza. Men det visar sig att det skulle ta en hel evighet att få äta lunch. Här är verkligen pizzan hemlagad. Man plockar tomaterna lämpligtvis från trädgården på baksidan av huset, sedan bakar man degen och gräddar pizzan så gott det går. Det är tidigt på dagen och ingen i byn äter lunch förrän sent på eftermiddagen och middag vid 10 tiden på kvällen. Det är p.g.a. värmen som man äter de här tiderna på dygnet. Man får se till så gott man kan att man får i sig tillräckligt med vätska så att kroppen inte torkar ut. Under tiden som vi väntar kan vi roa oss med att titta på husets lille 3-åriga son som får hämta öl ur kylen åt de bybor, som troligtvis äter vad jag tror de skulle kalla en sen frukost.
Väl färdig lunchat, och efter ett konstaterande om att det var den absolut bästa pizza jag någonsin ätit, känner vi oss väl förberedd att bestiga det lilla berg som omgärdar byn. Där uppe ligger en medeltida ruin från 1400 talet. Åse och jag ger oss in på den ca 20 minuter långa promenad som det tar att nå akropolen.

På vägen får vi chansen att ta en titt på den mycket vackra kyrkan. Av en händelse råkar fönstret stå öppet och vi kikar nyfiket in. Där får vi se takkronor prydda med guld och kristall, jättelika ikoner, utsmyckningar med silver och guld blandat om vartannat. Nyfikenheten börjar nästan att ta överhanden när vi hejdar oss från att gå in i kyrkan. Av respekt mot den grekisk-ortodoxa religionen konstaterar vi snabbt att vi inte är klädd för ett värdigt besök i kyrkan. Vi fortsätter förundrade vår promenad och efter vad som verkar vara en evighet är vi äntligen uppe på toppen av berget. Vår nödproviant, som bestod av en varsin läsk, har gått åt för länge sedan. Svettig och utpumpad pustar vi ut och börjar att se oss omkring. Här finns ett par fortfarande sammanhängande murar, som för mer än 500 år sedan var en storslagen fästning. Kvar ligger bara ruiner av det som en gång varit.

Här uppifrån ser man hela Archángelos by, alla de små gatorna, den präktiga kyrkan mitt i byn och även den vackra kyrkogården som ligger i utkanten av Archángelos. Här uppe finns även ett nybyggt litet hus som ser ut att kunna vara ett slags kapell. Inte långt därifrån står ett klocktorn som fortfarande tycks se ut att fungera. Efter att ha fotograferat allt som är av intresse, beslutar vi oss för att gå ner till byn igen. Den här gången väljer vi en annan riktning och det slutar med att vi kommer ner vid kyrkogården. På vägen möter vi ett par bybor, som vinkar glatt till oss. Det är en gammal man med sin son. Mannen förklarar stolt på knagglig engelska att det här minsann är hans son Georgos. Vi vinkar tillbaka och fortsätter framåt längst den svettande asfaltsvägen. Luften är kvav, solen gassar och värmen är brännande het.

Vi får allt jobbigare att ta oss fram. Där längs vägkanten ser vi en mula som förtvivlat söker skugga under ett olivträd. Han är kedjad runt trädet och tycks till synes inte kunna komma någon vart, och i det här fallet så kanske det är bäst med tanke på hur varmt det är i solen.
Vid det här laget har vi bestämt oss för att hinna ta en titt på kyrkogården innan det är dags att ta bussen tillbaka in till Rhodos stad. Vi ser en gigantisk entré, och precis när vi tänker gå in på gården upptäcker vi att det är enbart svartklädda kvinnor som besöker den. Dessutom verkar någon förbereda en begravning. Vi går en sväng runt den lilla kyrkan som står där, och intill den finns en hög mur som skiljer kyrkogården från resten av omvärlden. Jag och Åse lutar oss över muren och möts av en syn som vi inte förväntat oss. Alla gravar är otroligt vackra, utsmyckade med ett antal oräkneliga blommor, ikoner, brinnande ljus och oljor. I vanliga fall skulle vi känt doften av dessa mängder blomster, men det visar sig att alla är konstgjorda. Antagligen är det här det mest praktiska sättet att pryda stenarna på, eftersom att levande blommor skulle torka ut och vissna p.g.a. den otroliga hettan. Varje gravsten bär dessutom ett porträtt av den avlidne. Vi ser gamla män och kvinnor men även unga barn på fotografierna. På en del stenar har man satt en staty av en ängel, eller Jesus själv som står med armarna sträckt uppåt som en gest att välkomna den avlidnes själ till himmelriket.

Vi letar oss tillbaka till den lilla tavernan där vi tidigare ätit lunch. Bredvid den ligger en liten trång bokhandel, där vi hittar ett var sitt mycket vackert fotoalbum. Det här får bli min souvenir från Archángelos tänker jag, medan jag planerar att sätta in alla fotografier på byn i det. Nu är det eftermiddag och dags att ta bussen tillbaka. Vi börjar tvivla på att det någonsin kommer att dyka upp någon buss här ute, eftersom att vi inte lyckats se en enda turist här under hela dagen. Men tillsist kommer den i alla fall. Jag hinner inte mer än in i den stekheta bussen och betala biljetten, förrän jag sover djupt nedsjunken på ett av sätena.

När jag och Åse tillsist befinner oss hemma i vår lilla lägenhet i Rhodos stad, känner jag mig alldeles överväldigad och min hjärna är full av nya intryck. Det här är trots allt våran första, riktigt stora utflykt utanför stan.

1998-04-25 - Rhodos - Solens Ö

Rhodos, namnet klingade gåtfullt i mina öron. Olivlundar, spektakulära solnedgångar, medeltida vallgravar och palats, kullerstensgator och sjöpirater. Allt lät som om det bara existerade i en saga.

Aldrig förut hade jag kunnat tro att jag skull få se och uppleva något liknande, men nu satt jag äntligen här i en buss fylld av turister. Bara fyra timmar från den kalla och grå vardagen hemma i Sverige. Fylld av ett enormt lyckorus försvinner turistguidens babblande bort i ett slags dagdrömmande dis, medan vi passerar ett antal mindre byar under resan in till Rhodos stad.

Jag förstår inte att jag är framme förrän jag väcks ur mina drömmar när jag inser att jag står mitt i en motorväg, utanför hotellet. Bilister och annat folk på allt möjligt åkbart, susar förbi med en hisklig fart medan jag själv står förundrad och betraktar något otroligt vackert....det blå havet. Så himmelsblått vatten har jag aldrig sett tidigare i mitt liv, och för att inte tala om de gigantiska vågor som rullar emot stranden. Den ljumma medelhavs vinden leker i mitt hår, och jag kan känna saltvatten kristallernas strävhet i ansiktet. Allt kändes så tidlöst. För någon sekund var det bara jag och det turkosblå havet. Inga bilister, ingen motorväg. Jag hade dött och kommit till Paradiset trodde jag. Fast på samma sätt har jag aldrig känt mig mer levande än i just det här tillfället, just nu.
Jag tar min stora ryggsäck, som trots sin benämning som specialbagage tycks ha hamnat på samma ställe som jag och sedan checkar jag in på hotellet. Jag konstaterar att hotellrummet, som skall tjäna som hem de närmaste tre veckorna, är i det enklaste laget. Men det får duga. Eller rättare sagt det måste duga. Jag har inte direkt något val att välja ett annat hotell även om jag så önskade var fallet. Rummet har en dusch, en säng, ett nattduks bord och en garderob. Bara det nödvändigaste, inget lyx. Tre veckor är en lång tid tänker jag, medan jag hänger in mina kläder i garderoben.
Duschen visar sig vara helt beroende av väder och vind, eftersom att vattnet värms upp med hjälp av solvärme och en vattentank på taket. Större delen av alla byggnader här ön är beroende av solenergin på ett eller annat sätt. Rhodos ö är kallad för rosens ö, (ródos) och även för solens ö. Just den här perioden blir det många kallduschar, eftersom att det fortfarande är vår och regnar för det mesta. Kallvatten finns det gott om, men jag försöker att hålla humöret uppe så gott jag kan.

Det är i slutet av april, man firar påsk, páscha, och snart firar man även protomagiá, arbetets dag som är den första maj. Den här dagen hänger varje äkta man eller fästman blomsterkransar eller blombuketter ovanför deras fästmös dörr. Eller t.o.m. på bilen. Man låter dem hänga där hela månaden ut och sedan bränner man kransarna och buketterna, det här gör man för att man anser att det bringar tur med sig. Den riktiga sommarvärmen har inte kommit i gång än, men som tur är kan jag ändå sitta på balkongen och avsluta varje eftermiddag med att betrakta den mycket vackra solnedgången, som är en färguppvisning utan dess like.

Hotellet ligger på öns norra och blåsiga sida. Här finns bara klapperstens strand, men trots detta verkar de få turister som vågat sig ut i det kalla vattnet uppskatta den en hel del. Hotellet ligger ca tio meter från Windy Beach, som stranden heter. Gångavstånd är inte att tänka på för min del med tanke på att jag så gott som redan bor på stranden. Med tiden som går, upptäcker jag inte bara bristen på varmt vatten i duschen, att toalettdörren i stort sett saknar handtag och att balkongdörren måste baxas bort så fort man vill ta en titt på omvärlden. Jag upptäcker också att stranden är nersmetad av en seg och svart smet som jag misstänker är tjära från vägen intill, eller ännu värre olja. Jag frågar mig omkring, men får aldrig någon större klarhet i vad det egentligen är.
Under de här tre veckorna skall jag hitta ett jobb, och en bostad där jag förhoppningsvis skall bo resten av min sex månader långa vistelse...som skulle komma att visa sig bli mycket längre än jag vågat tro.